"Janne"
SLCCH Pompeca's Runningfire In Kinderdijk
Ch Dance of Fire In Hearlers Town - SUCH SLCCH Norrtjärns Honeyeater
98.07.08 - 09.06.18
meriter: ck, BH-placeringar, LC champion, flera BIF
Ögonlyst ua (7 år, slutlyst)
51 cm
Stamtavla
Janne sommaren 2005, 7 år gammal.
Våren 2007, nästan 9 år gammal.
Janne var min första whippet som flyttade till mej sommaren 2001 när han var tre år gammal. Jag tog över honom och hans fodervärdskontrakt från hans förra hem. Han var den hund som lärde mej mest om whippet och framför allt den som, tillsammans med hans uppfödare Marie Eriksson, introducerade mej i lurecoursingens värld! Janne var en mjuk och behaglig hund som ledde flocken med fast tass. En hund som gick att ha lös i precis alla sammanhang och som aldrig någonsin sprang efter vilt, eller ens antydde att han skulle kunna skada andra djur! Med en trasa framför sej så var han däremot fullständigt tokig och helt okontaktbar! Han har fick bra resultat på utställning trots att han inte var ngn lätt hund att visa, men framför allt var han en fantastisk LC hund trots att han var fem år vid sin första start. Han blev vid tio års ålder pappa till min första valpkull, mer om det under "valpar" och på Flingas och Jannes Valpkull.
Janne var vid 10,5 års ålder vid mycket god vigör och följde fortfarande med på långa cykelturer, både lös och kopplad. Han var aldrig sjuk eller hade viktproblem.
Janne, 5 år
Vad som hände.
Jag fick leva med Janne i nästan 8 år. Jag hade hoppats att det skulle bli flera men saker blir ju inte alltid som man vill.
En dag verkade Janne ha lite ont i nacken och jag trodde han hade fått en liten sträckning. Med en Rimadyl och lite vila var han på eftermiddagen precis som vanligt igen. Vi gick en liten promenad i skogen bara han och jag, Janne hur glad och pigg som helst. Lycka att få gå ut med BARA matte för en gångs skull! Inte visste jag då att det skulle bli den sista promenaden tillsammans med min vän.
Morgonen därpå kunde inte Janne gå och knappt ens stå själv. Självklart ringde jag omedelbart djursjukhuset i Växjö och fick en tid lite senare på dagen.När vi kom dit kunde Janne inte stå alls och jag trodde att det var slutet för honom. Undersökningen visade att han troligen hade fått ett allvarligt diskbråck i nacken. Veterinären ville lägga in honom då chansen ändå var god att han skulle svara på behandlingen, som består av starkt smärtstillande medel och höga doser av cortison samt vila, och bli helt frisk. Det andra alternativet var att han inte skulle svara och då fanns inget att göra. Så han fick stanna där, med mycket blandade känslor för mej.
Tyvärr tillhörde Janne de som inte svarade och när veterinären sent kvällen därpå ringde och sa att han blivit mycket sämre så var beslutet lätt, och ändå så oerhört svårt, att ta! Jag åkte in direkt och fick tillbringa en stund med honom innan han stillsamt fick somna in för gott i min famn.
Jag är tacksam över att jag fick leva tillsammans med Janne och över allt han lärde mej!